Vi anser dock fortfarande, och har hela tiden framhävdat, att det är bra med ett producentansvar. Ett producentansvar som slår rättvist, är målfokuserat, icke-konkurrenshämmande och självklart till gagn för vår gemensamma miljö. Effekterna av två års dagligt arbete under producentansvaret visar att det dessvärre brister på alla dessa punkter.

Det är därför inför den kommande revideringen av största vikt att se till vad som felar i själva grundstrukturen och vilka effekter det ger. Vår förhoppning är att man på en europeisk nivå är beredd att göra vissa viktiga, strukturella förändringar. Allt annat vore att ”pilla på marginalen”. Grundproblematiken skulle bestå.

Vi anser också att det är av största vikt att den belysning som nu sker av direktivet ser till den viktiga och parallella process som pågår inom DG Enterprise gällande en förenkling av den regulativa processen.

I dagsläget har det s k el-skrotet ett positivt värde. Ändå flyter det inte på. Om vi kom till rätta med icke-harmoniserade begrepp samt en onödig och kostnadskrävande administration så skulle flödet både inom, och mellan, länder inom EU förbättras avsevärt och miljön skulle förhoppningsvis tilldelas den förbättring som lagstiftaren från en början såg framför sig.
Grunden till många av dagens problem är att WEEE-direktivet är ett s k minimidirektiv. Detta har medlemsstaterna tagit fasta på. Om den legala basen istället vore artikel 95 så skulle åtminstone samma problematik med till exempel definitioner uppstå på samma sätt i alla medlemsstater. En problematik som sedan skulle kunna lösas gemensamt inom Kommissionens TAC-kommittée.

Med olika definitioner och detaljreglering i olika medlemsstater så skapas olika inrapporteringssystem och därmed ökade kostnader för alla parter. Det blir även en skiftande kvalitet och precision i siffror som omöjligen är till gagn för varken uppföljning eller skapande av statistik.

Det är inte bara mellan länder som olika definitioner skapar problem utan även inom företag och produktgrupper. Tolkningar i det dagliga arbetet varierar i det oändliga. Det skapas en godtycklighet som förmodligen lagstiftaren varken vill eller har en möjlighet att se vidden av.

Förr eller senare måste den inre marknaden realiseras. Då det idag inte finns någon funktion som följer varors rörelser över gränser så skulle ett gemensamt register göra stor nytta. Ett dylikt register skulle ge många positiva effekter. En är att just produkters rörelser mellan olika medlemsstater inte längre skulle vara relevant. En annan är att nationella särkrav gällande märkning av produkter inte skulle behövas.
Just märkningen är ett problem som vi ser i Sverige i och med att vi här går längre än i den ursprungliga direktiv-texten. Detta är en nationell avvikelse som skapar många praktiska problem i vardagen. Produkter märks normalt sett inte om när de sätts på den svenska marknaden vilket sätter producentansvaret ur spel och kostnader fördelas orättvist. Med den ursprungliga tolkningen hade detta kunnat undvikas.

Med ett gemensamt europeiskt register, baserat på gemensamma definitioner, skulle fortfarande tillsynen kunna vara nationell. En tillsyn som vi som industri gärna ser en förstärkning av. Som den idag bedrivs så slår den tillbaka mot företagen. Ingen kontroll sker av inrapporterat material samt huruvida detta är rimligt och kan stämma överens med verkligheten. Det här är något, och det har vi framfört tidigare, som slår tillbaka mot de företag som sköter sig.
Det krävs även ett förtydligande gällande både kommunernas och slutkonsumentens roll och ansvar. I den svenska lagstiftningen är dessa roller otydliga och öppnar upp för olika tolkningar och följdeffekter. I den norska lagstiftningen finns följande formulering:

Bilaga C, om krav för certifiering av retursellskap:
2. Kollektivt finansierte returselskapers plikt til henting og mottak av EE-avfall.
2.08 Ikke inngå ekskluderende avtaler eller på annen måte opptre i strid med konkurranseregelverket når det gjelder oppfyllelse av hente- og mottaksplikten i kriterium 2.01 til 2.07.

Detta öppnar upp för konkurrens, lösningar och lägre priser.
I den ursprungliga direktiv-texten förekommer också begreppet ”best available technology”. Vad har hänt med det? Inom ramen för ”selective treatment” så används forna tiders teknologi. Detta öppnar inte upp för nya lösningar. Det måste vara målet som specificeras i lagstiftning och tillhörande instruktioner, inte vägen dit. Det skulle öppna upp för teknikutveckling och konkurrens.

Slutligen så hör begreppet ”återanvändning” inte hemma i ett avfallsdirektiv. Avfall är avfall. Innan det blir avfall så är det kvar på marknaden och betraktas då som ”begagnat”.

Om du har några tankar eller frågor kring vår inställning i frågan är du välkommen att höra av dig till Ewa Thorslund, IT&Telekomföretagen.