Samverkan för en mer relevant utbildning kräver en kompetensminister!

I dagarna är det finaldags för tävlingen Next Up, där åttondeklassare som en del av undervisningen får ta fram lösningar på ett antal verklighetsanknutna praktikfall. Vi, ett antal ledande företrädare för IT-branschen, står bakom tävlingen som är ett exempel på hur vi från de kunskapsintensiva branscherna försöker hitta metoder att göra utbildningar på både grundskolenivå och eftergymnasial nivå mer relevanta och engagerande.

Men vad gör utbildningsväsendet och ansvariga politiker för att möta oss i arbetet med att attrahera ungdomar – såväl pojkar som flickor – till områden där det redan nu finns ett skriande behov av kompetens? Mycket lite anser vi, och efterlyser en kompetensminister som på allvar intresserar sig för att samverka med arbetslivet!

Svensk arbetsmarknad står inför en fundamental matchningsproblematik: Ungdomsarbetslösheten är rekordartad trots att den formella utbildningsnivån aldrig varit högre hos våra ungdomar. Detta samtidigt som många branscher – i synnerhet de kunskapsintensiva – har ett skriande behov av kompetens.

Flera saker indikerar också att något inte står rätt till inom skolan och det övriga utbildningsväsendet. PISA-undersökningarna visar att kvaliteten på skolundervisningen försämrats kraftigt. När det kommer till högskolan får inte ens själva kvalitetsmätningen godkänt.

Vi menar att problemet till stor del bottnar i den brist på relevans som präglar både grundskolan och den traditionella, högre utbildningen. Vad gäller den senare så har vi fått en tydlig kontrast genom framväxten av yrkeshögskoleutbildningar, där arbetslivet och utbildningsansvariga myndigheter hittat en vinnande formel. Studenter, arbetsgivare och utbildare har alla ett starkt engagemang och statistiken talar sitt tydliga språk: Nio av tio studenter får jobb efter examen.

Universitet och högskola har genom sitt fokus på vetenskaplighet och forskning delvis en annan roll än yrkeshögskoleutbildningarna. Men för de många studenter som upplever sig över- eller felutbildade, eller som hoppar av utbildningar, hjälper det föga att högskolans roll är relevant ur ett principiellt perspektiv. Den måste upplevas relevant på riktigt. Både lärosätena och det ansvariga departementet måste därför på allvar prioritera upp ”den tredje uppgiften”, dvs. samverkan.

Inom grundskolan tillämpas fortfarande 1900-talsmetoder som inte längre fungerar. Ett första steg mot ökad relevans måste vara att digitala metoder och arbetssätt blir naturliga inslag i skolundervisningen, precis som i alla andra delar av arbetslivet. Här har den ansvarige ministern visat ett förbluffande ointresse, med en mycket spretig spridning av digitala verktyg och metoder och en betydande brist på likvärdighet som följd.

En annan metod som tiden sprungit ifrån är praon som, åtminstone för de växande kunskapsintensiva sektorerna, inte alls fungerar. Med det tempo och de kompetenskrav som råder är det befängt att tro att en tonåring utan meriter, under en isolerad vecka, på ett meningsfullt sätt ska kunna sättas ”i produktion”. Det leder bara till en sak för alla parter: skuldtyngd frustration.

Det betyder inte att skolungdomar inte har någon roll att spela i det moderna arbetslivet. Tvärtom kan de bidra med värdefullt nytänkande och ändrade perspektiv. Det måste dock ske på ett sätt där elever, skolpersonal och arbetsliv kan delta på sina egna villkor.

Här vill vi lyfta fram några vinnande komponenter från vår aktuella tävling, Next Up (som även förekommer i andra samverkansinitiativ som Problemlösarna och Future City):

  • Praktikfallen görs som en integrerad del av undervisningen och skapar därmed relevanta tillämpningar av läroplanen.
  • Tävlingsformen, där eleverna presenterar sina lösningar för kvalificerade juryer, triggar ungdomarna.
  • Studenter från högskolan (i Next Ups fall uteslutande kvinnliga studenter) deltar som lagledare/tävlingssamordnare och fungerar därmed som förebilder och länkar mellan skolan och arbetslivet.
  • Ett kortare besök på ett företag under tävlingsperioden gör att mötet med arbetslivet kan sättas i ett relevant sammanhang.

De lärare och rektorer som värvats till projektet kan alla skriva under på fördelarna. De har dock engagerats genom direkta personliga kontakter, utan några stödjande strukturer i skolorganisationen. Notera att det inte är fel på läroplaner och andra styrdokument, tvärtom finns där viktiga skrivningar om förmågor, entreprenöriellt lärande och användning av moderna verktyg. Vad som saknas är vilja, intresse och förmåga till samordning.

Inför höstens regeringsbildning ser vi därför fram emot tillsättandet av en kompetensminister, som en gång för alla ser till att bryta barriärerna mellan utbildnings- och arbetsmarknadspolitik och i stället fokuserar betydligt mer på samverkan för ett verkligt relevant lärande! Högst upp på dagordningen för den nye/nya ministern bör därför stå:

  • Att skapa tydliga incitament för samverkan på alla nivåer i utbildningsväsendet, där Next Up och liknande initiativ för skolans del, och yrkeshögskoleutbildningarna för den högre utbildningens del, används som mönster. Se arbetslivet som en tillämpningsmöjlighet, inte som en praktik-avstjälpningsplats!
  • Att säkerställa, en gång för alla, på alla nivåer – klassrum, skolledning, lärarutbildning – att moderna digitala verktyg och metoder används och ses som en integrerad del av undervisningen. Och att detta samordnas nationellt, så att alla elever, i hela Sverige får samma förutsättningar för att möta framtidens yrkesliv.

Anne-Marie Fransson, Förbundsdirektör IT&Telekomföretagen
Lars Markgren, VD King
Johan Rittner, VD IBM Svenska
Sara Murby Forste, VD Basefarm & styrgruppsordförande Next Up
Jacob de Geer, VD iZettle
Micael Holmström, chef affärsområde IT Academic Work
Therese Sinter, Global kommunikationsdirektör/Nordisk Marknadschef Sogeti 

 

Artikeln publicerades i sin helhet på Ny Tekniks webbplats 2014-04-02, öppnas i nytt fönster